Jonas Arensen är 69 år och han har varit journalist i cirka 40 år och under 28 år arbetade Jonas som tennisreporter och med grävande journalistik på Svenska Dagbladet. Utöver SvD har han arbetat på Barometern i Kalmar, Smålandstidningen i Nässjö och på Expressen. Sedan 2013 har Jonas frilansat och arbetat bland annat med politik i tre år som mediestrategi och mediaträning. Senaste uppdraget han hade var för ett politiskt parti inför valet förra året.
Pressbild på Jonas Arnesen.
Sedan november förra året jobbar Arnesen som krönikör på Epoch Times sportredaktion och i slutet av april i år tar han över som sportchef på Epoch Times. Epoch Times anses i många länder där den är etablerad som en högerextrem tidning, vilket Jonas håller med om. Han vill däremot trycka på att den svenska tidningen av Epoch Times inte är högerextrem. På tidningen är han utöver chef också krönikör. Jonas bor i Visby och har spelat tennis väldigt mycket som junior, han började som 6 åring och har spelat tennis tills han blev 16 år utan några större framgångar. Däremot spelade han alla stora tävlingar som Båstad, SM och Falkenberg, som personer i tenniskretsar känner väl till! Det var såhär han kom i kontakt med tennisen från första början.
Jonas har sedan dess följt tennisen väldigt länge som journalist och även från insidan, då han genom åren har skaffat sig ett stort nätverk genom åren. När personer har upplevt att Jonas har gjort ett bra arbete, blir folk mer benägna att öppna upp sig för honom.
Vilket år började du rapportera om tennis?
– Det var 1979 när jag jobbade på Smålandstidningen i Nässjö. Bodafors ligger nära och där fanns
spelaren ”Bragd Birger” och den duktige spelaren Pelle Hjertqvist i mitt bevakningsområde. Då
började jag skriva om tennis, men i en liten mindre skala, säger Jonas Arnesen.
Efter sin tid på Smålandstidingen flyttade Arnesen till Kalmar och började att arbeta på Barometern och fick kontakt med Mats Wilander och Stefan Edberg. Under denna period var de fortfarande små juniorer. Stefans pappa Bengt ringde dock alltid upp Jonas på söndagskvällen. Under samtalet berättade pappan hur det hade gått för Stefan, var han hade spelat och hur det hade gått för Stefan på hans senaste tennistävling.
Hur var Stefan och Mats som personer och tennisspelare?
– Fantastiskt bra, väldigt bra precis som båda har varit hela tiden. Rent sportsligt var båda väldigt bra,
men framförallt var de två oerhört fina killar. De var olika i sin stil, men väldigt ödmjuka, jordnära,
trevliga och sympatiska killar. Det finns bara gott att säga om dem. Jag är glad och dem kom fram
och la grunden för hur svenska tennisspelare under några generationer skulle bli efter det när det
gäller uppförande, säger han.
1982 när Mats Wilander vann Roland Garros i Frankrike som 17-åring träffade Jonas Wilander två veckor innan Roland Garros började i Växjö. Arnesen mötte Mats på Stadshotellet, Wilander kom farande till hotellet med två rack och en bollask med bollar i cykelkorgen där fram. Mats såg ut som en fjunig tonåring som skulle åka och spela match med kompisarna. Det var inga märkvärdigheter med Wilander. Han såg inte som en blivande stjärna i folks ögon innan han vann Roland Garros.
Sex år senare 1988 vann Edberg och Wilander alla fyra Grand Slam turerningarna, vad var nycklarna till denna framgången?
– Nycklarna var väl att båda var världsspelare lite på olika underlag och att de hade marginalerna på
sin sida. Jag menar det kunde blivit två Grand Slam titlar där och kanske kunde blivit tre året innan.
Det var väl att alla bitar på något sätt föll på plats och det är nästa helt osannolikt då att Sverige tar
samtliga Grand Slam, säger han.
Det Jonas minns bäst från det året var Mats Wilanders vinst i US Open 1988. Med tanke på att det var
Sveriges första vinst i US Open. Där finalen mot Ivan Lendel var speciell, då Wilander alltid har haft väldigt svårt för Lendel. De båda var också två helt olika personligheter på tennisbanan. Lendel var arg, sur och butter och Wilander var snäll, ödmjuk och lugn. Mats hade mött Lendel ett antal gånger innan och förlorat, för att endast hade spelat från baslinjen innan hela tiden. Det hade inte fungerat riktigt så då Mats med sin tränare mycket med att Mats skulle bli offensivare. Vilket innebar bland annat att komma fram på nät oftare. Wilander tränade mycket på sitt offensiva spel efter sina förluster mot Lendel. Taktiken i finalen var tydlig, Mats skulle spela offensivt! Det blev en överraskning för publiken och speciellt för Ivan Lendel, det hade han inte räknat med att få möta en offensiv Wilander. Senast en svensk vann en Grand Slam turnering var 2001, då Tomas Johansson vann US Open.
Vad hände med svensk tennis efter Grand Slam vinsten 2001?
– Det började ju inte där direkt efter Grand Slam vinster 2001. Det kändes av redan i slutet på 80-talet, då började man märka att det blev sämre. Jag minns fortfarande en intervju som jag gjorde med Tim Klein (coach åt bland annat Magnus ”Gusten” Gustafsson och Jonas Svensson reds anm.) i Båstad 1988. Då sa Tim att Sverige är på väg att bli en B-nation i tennis, säger Jonas Arnesen.
Reaktionerna på detta uttalande från Tim Klein blev stora. Många hävdade att det gick otroligt bra för svensk tennis 1988 när Sverige vann alla Grand Slam tävlingar. Det Klein syftade på var däremot att återväxten i Sverige inte såg bra ut bakom landets största stjärnor och träningarna i klubbarna hade försämrats. Sedan blev denna utveckling värre på 90-talet. Försämringen började tydligt på 90-talet, den kan redan ha börjat i slutet på 80-talet. Svensk tennis blev hemmablinda och det resulterade i att det endast har tagit en Grand Slam-titel på 2000-talet.
När började svensk tennis förstå att man har blivit för hemmablind?
– Jag tycker inte att svensk tennis riktigt har upptäckt det än. Exempel på detta är att förbundet pratarfortfarande om att svensk tennis är inne i en naturlig svacka. Där vi i Sverige inte kan ligga i topp hela tiden, säger Jonas.
Arnesen menar inte på att Sverige ska förväntas att ta fyra Grand Slam varje år eller att vi ska ha ett antal på topp 10-listan i världen som vi har haft tidigare. Däremot tycker Jonas att inte raset skulle blivit så stort som det blev. Vi borde idag iallafall haft 3-5 spelare bland de 100 bästa i världen. Vilket vi tyvärr inte har, men 3-5 spelare och möjligtvis någon på topp 20 tycker han är ett rimligt mål. Arnesen grundar sina rankingmål för Sverige på att vi är ett välmående land rent ekonomiskt och har en stark tennishistoria. Detta gör att vi enligt honom absolut ska ha bättre spelare på världsrankingen än vad vi har.
Är tongångarna bättre idag i svensk tennis, än var de var för 5 år sedan?
– Det tycker jag att det har blivit. Min känsla är att det nästa har blivit tabu att kolla tillbaka på vår
historia. Alla snackar om att jämför oss inte med Edberg, Wilander, Johannson, Söderling och dem
andra. Det bara belastar oss, säger han.
Jonas tycker att vi ska använda oss mer av vår tennishistoria och se det mer ur en positiv synvinkel. Han säger inte att de nya duktiga juniorerna ska jämföras med våra världsettor som Edberg eller Wilander. Det hade varit mer rimligt om de hade jämförts med till exempel spelare som Lars Jönsson eller andra svenskar som låg runt 100-200 i världen på den tiden. Det ska vara våra duktigaste juniorers föredömen, men jag tvivlar på att någon junior i Sverige vet vem Lars Jönsson är tyvärr….
Vad tror du om framtiden inom svensk tennis om 20 år?
– 20 tycker jag är jättesvårt att svara på och i med att det är så pass lång tid framåt. Då pratar vi nästa
om spelare som inte är födda eller som föds i den här vevan 2023, säger Jonas.
Däremot tror han att om fem eller tio år tror han att svensk tennis kan bli lite sämre. Åtminstone på killsidan för det finns ingen riktig stark återväxt, det ser inte så bra ut på tjejsidan när det gäller återväxten.
Hur många av de 12 målområdena inom Gamechange 2030 tror du kommer att uppnås 2030?
– Jag vet att jag skrev krönika om Gamechange 2030 för några månader sedan. Inför den artikeln läste jag alla 12 målområdena väldigt noga. Det är en jättefin pappersprodukt. När jag tittar tillbaka på de åren jag har följt tennisen. Då vet jag inte hur många sådana här planer har jag sett. Det är ett
oräkneligt stort antal. De har också sett bra ut och man har satt igång. Men jag tror inte att något av
dessa projekten har fullföljts till det slutdatum som har satts, säger han
Anledningen till att ingen av dessa ”pappersprodukter” enligt Jonas inte klarar sina deadlines är för att det finns en verkligen att ta hänsyn till. Verkligheten är svår att förutse på papper, det är den främsta anledningen till att inga av dessa produkter går i mål som beräknat. Det är 7 år kvar tills det är 2030, det hinner hända mycket inom svensk tennis på dessa 7 åren som är svårt att förutse. Vilket innebär att några av dessa målen kommer förbundet att bli tvungna att justera med årens gång.
Han tycker sammanfattningsvis att det är en pappersprodukt som saknar verklighetsförankring. Där
målsättningarna känns mer som förhoppningar ”om att såhär skulle det kunna bli” än mål ”om såhär ska de bli”. Det krävs ganska stora resurser för att nå alla 12 målområdena. För att få till dessa måste förbundet börja se till att resurserna finns, finns inte resurserna då kommer inte alla 12 målområdena att lyckas att genomföra.
Hur ska förbundet få mer resurser och en tydligare röd tråd i sin verksamhet?
– Jag skulle vilja att framförallt involverar dem gamla spelarna och tränarna. Mycket mer än vad dem
gör nu. Där de ställer sig frågorna ”Vad gjorde Gusten (Magnus Gustafsson) så bra?” Trots att
många tyckte att han inte hade alla kvaliteter för att bli topp 10 i världen. Gusten lyckades motbevisa
de som inte trodde på honom och blev topp 10, säger Jonas Arnesen.
Förbundet borde ställa mer frågor till sig själva om våra tidigare proffs om du frågar Jonas. Varför blev Stefan Edberg världsetta? Varför vann plötsligt Tomas Johansson en Grand Slam 2001 i singel? När kommer nästa svensk att vinna en Grand Slam i singel, kommer det någonsin att hända igen? Kan förbundet samla den kunskapen av dessa frågorna och få dessa spelarna att hjälpa till i förbundet. Då är vi på ett steg i rätt riktning inom förbundet. Sedan är det viktigt att komma ihåg att många duktiga före detta proffs kanske inte vill jobba mer med tennis efter sin karriär. Sedan kanske inte det är deras ansvar att ta svensk tennis till nästa nivå. En sak är säker, svensk tennis måste tänka mer ”utanför boxen” för att göra bättre resultat internationellt. För Sverige är ett framgångsrikt idrottsland, varför skulle vi inte kunna lyckas igen inom tennisen?
Skriven av Eric Löf – Södra Vätterbygdens folkhögskola 2023
loftennis 