Linus Eriksson sammanfattar juni, juli och augusti!

Han började sin tenniskarriär vid fem års ålder stående. 20 år senare siktar han mot Paralympics i Paris 2024. I rullstol.

Av: Linus Eriksson

Jag har redan bett om att få ändra dag att ses två gånger när jag klickar upp Instagram för att skicka iväg ytterligare ett sms. Lottningen till SM i rullstolstennis har precis kommit och jag ser att Eric inte har någon singelmatch på fredagen, den dagen jag hade tänkt komma och se på.

”Jag ser att du inte har någon match på fredagen, så jag kommer gärna lördag ändå” skickar jag iväg.

Eric svarar att det är lugnt varpå jag undrar om han vet vem hans motståndare i herrsingelklassen.

”Oscar Tarantino kan nog spela bra, jag har inte riktigt full koll. Jan, som är tredjeseedad på min del av lottningen, är en ”köttare” som trivs bra inomhus. Stefan kommer som vanligt knappt tappa en boll.”

Stefan, som Eric skriver om, är givetvis Stefan Olsson, obestridliga Sverigeettan som bara någon vecka efter SM:et ska åka till Tokyo för Paralympics. Men vem är Eric Löf?

Eric föddes 1996 i Falkenberg, tre månader för tidigt. Hans ena hjärnhalva fick för lite syre vilket ledde till att han föddes med CP-skadan Hemiplegi som påverkat hans vänstersida, som är spänd.

-När jag var liten sket jag i det, men ju äldre jag blev så insåg jag att jag har ett funktionshinder. Det har blivit påtagligare med åren, säger Eric.

Som 5-åring började han spela tennis stående en gång i veckan eftersom hans kompis lirade. Det var inte direkt kul och Eric var ingen stjärna. En kompis pappa frågade honom om han inte skulle spela pingis istället tennis eftersom Eric inte var särskilt snabb på tennisbanan.

-Vilket är lite komiskt nu i efterhand, för hans egen son slutade spela medan jag fortfarande lirar, skrattar Eric.

Eric började finna glädjen och träningsdosen höjdes till tre gånger i veckan när han var tio år gammal.

-När jag var tolv år kom ”Dobben” till Falkenberg. Första veckan var han helt tyst, men från och med andra veckan körde han sitt race fullt ut, småskrattar Eric.

Dobrivoje ”Dobben” Stanojevic, en legendarisk tennistränare som är känd för att vara extremt transparant med sina åsikter och ha en fantastisk energi på banan.                   

När Eric var 16 år var han enligt honom själv som allra bäst när det kommer till att spela stående, mycket eftersom träningsmängden var som mest då.

-Då ringde jag Niclas Rodhborn, dåvarande förbundskaptenen för rullstolstennis och frågade om det fanns någon tennisklass för stående med funktionshinder. Jag fick nej till svar med följdfrågan om han skulle fixa en rullstol åt mig. Jag svarade att jag inte ville ha någon ”jävla rullstol”.

Men efter två år började han så smått ändå. Tränaren i Varberg, Micke Henriksson, hade tränat en rullstolsspelare och menade att Eric skulle kunna bli riktigt bra på det. Så Eric åkte på till ett läger i Karlskrona och fick höra att han hade bra serve, men blev själv vansinnig på stolen som var svår att få fart på under slagduellerna.

SM i rullstolstennis utomhus spelas i år i Örebro. Eric har match 09.00 och vi har bestämt att ses 7.30 före inbollningen en halvtimme senare.

Någon minut före halv dyker Eric upp på parkeringen där jag väntar i bilen.

-Min dubbelpartner som jag bor med är inte så morgonpigg, så jag gick före honom, han kommer senare, skrattar Eric.

Eric berättar att han inte kunde sova i morse.

–Jag vaknade 05.00, klarvaken! Så jag satte på ditt podcastavsnitt med Stefan Olsson – perfekt uppladdning inför matcherna idag! Det var intressant det han sa om sin backhand, hur han använder den bakvända backhanden för att få med sig stolen bättre.

Jag sitter och småpratar med Eric medan han lindar om racken. Strax före 8-tiden börjar de övriga spelarna droppa in. De sprider successivt ut sig på två av banorna och de som redan bollar bjuder in de nya som kommer. Stämningen är god, alla får vara med och alla hjälps åt!

Matchen går sedan bra. De delar på de första två gamen, men sedan är det nivåskillnad och Eric dikterar villkoren på banan genom sin offensiv och vilja att gå på nät. När han tackar Oscar vid nät efter matchen berömmer Eric honom för hans backhand, vilken han ett antal gånger under matchen även applåderade. Min största spaning var att Eric spelade utan skor.

-Hehe jag gillar friheten. Är väl ganska liberal av mig. Men egentligen måste man ha skor. Jag har ifrågasatt det och flera gånger frågat varför man måste ha skor utan att få något ordentligt svar. Men det är olika från tävling till tävling – ibland säger dem till mig, ibland inte. Så jag spelar utan skor tills någon säger åt mig.

Matchen tog knappt en timme och nästa match är inte förrän 15.00. Fem timmar att slå ihjäl, så vi sätter oss i Örebros konferensrum och jag ber Eric berätta hur det är att försöka slå sig framåt och uppåt i rullstolstennis i Sverige.

Eric börjar med att berätta att det är tufft med ekonomin. En stol kostar 40 000: – (”jag kanske borde sitta lite högre upp i stolen, Stefan gör det och får mer effekt i slagen), vilket han fick hjälp med av en fond i Stockholm. På dagarna har han jobbat som lärarassistent på en skola nästan vägg i vägg med sin klubb Tabergsdalens TK, men ska i höst börja på en journalistutbildning. I sponsorväg har han hjälp av två lokala företag vilket han är väldigt tacksam för.

–Det är klart det hade varit bra med fler sponsorer”. Vill lägga till detta men jag jobbar hellre med färre företag över en längre tid, än,

många företag under en kortare tid, tänker Eric.

I och med att Eric länge spelade tennis stående så undrar jag hur det kändes för honom att börja satsa på rullstolsspelet efter 20 år som stående spelare.

-Det var roligare att tävla i rullstol, eftersom jag är bättre på det. Men det är lättare att hitta någon att spela med som stående. Nu har vi schyssta medlemmar som ställer upp, men det är ett litet pussel att få ihop träningen.

I början av sin rullstolskarriär blandade Eric träning i rullstol med gruppträningar som stående spelare. Nu är det dock fullt fokus på rullstolstennis. Ett pass i veckan kör han med tränare och han poängterar hur Tabergsdalens TK har varit supportande i hans satsning.

Jag frågar vilken hjälp han fått av parasportförbundet.

-Jag var med på ett förbundsläger i Falun för några år sedan. Men jag var nog inte redo för det, jag var lite arrogant och avslutade någon övning i förväg för jag blev arg på Rodhborn. Men nu har jag mognat. Jag var med på ett läger i Hässleholm för ett tag sedan där förbundet betalar allting. Eller, de har betalat tränare och banorna och resten av utläggen har de sagt ska komma… jag antar de har mycket att stå i just nu.

Eric är rankad 545 i världen. Som bäst har han varit 255. Han har några vinster mot spelare 150 i världen och har som målsättning att sluta året på topp 300, men så småningom nå 100.

-Att klättra går fort. Vinner jag 1-2 matcher så är jag 300. Men jag behöver tävla mer, få en rutin i tävlandet. Faktum är att förut tävlade jag nästan bara i Sverige. Jag träffade en engelsman i Tjeckien på en tävling som sa ”vad kul att se dig, jag trodde bara du spelade i Sverige!”. Det som är bra är att förlorar man första matchen i en tävling så får man spela en tröstturnering. Vinner du den tröstturneringen så får man lika mycket poäng som man får för att vinna första omgången i huvudtävlingen.

Efter det pågående SM:et ska Eric tillsammans med två andra av Sveriges bästa spelare åka till Litauen för en internationell tävling. För att spela Paralympics behöver man ligga topp 45 i världen och drömmen om Paris 2024 lever.

-Det vore väldigt häftigt att få åka dit. Paris är inte så långt att flyga heller, vilket är bra. Jag tar in mycket intryck, jag älskar att vara på tävlingar och se på matcher och prata med folk. Det är därför jag blir så trött på kvällarna för jag tar in alla intryck.

Det har blivit lunchdags. Vi googlar en restaurang med pasta i närheten och tar oss dit på några minuter. Det visar sig att några spelare redan hittat dit, och fler kommer under tiden vi är där. Till min förvåning äter 90 % av alla pizza.

-Det är viktigt att bli mätt! får jag förklarat mig.

Eric har hjälp av Caxton Njuki, tennistränare/livscoach/inspiratör vad gäller sina rutiner och sitt målsättningsarbete.

-Jag ringde Caxton förra året. Han är spännande – en profil helt enkelt, och jag var nyfiken på hur han är som person. Jag är uppväxt med ”dobben” som också är lite one of a kind och hård. Jag frågade om Caxton ville spela en timme med mig och fick motfrågan om jag kunde vara med i hans radioprogram.

Så Eric körde en timme stående tennis med Caxton, snackade en del och de kom sedermera överens om att de skulle ses en gång i månaden för träning och samtal.

–Sen blev jag av med mitt jobb, så jag kunde inte köra lika ofta. Som tur var hjälpte Caxton till att fixa en sponsor som kunde hjälpa vårt samarbete att fortsätta, så nu träffas vi fysiskt var tredje månad, men vi håller kontakt varje vecka. Varje söndag skickar jag bilder på vad jag ätit under veckan. Det är skönt med ett par extra ögon som hjälper mig att ta det där extra steget.

Så vi övriga runt bordet är nyfikna på vad Eric ska beställa för lunch, med vetskapen att måltiden ska rapporteras två dagar senare. Det blir en köttbit med pommes frites.

-Jag trodde det skulle komma med potatismos…men men, det är i alla fall potatis, ler Eric, knäpper en bild och hugger in.

Eftermiddagens match flyttas in på grund av regn. Jag tänker på vad Eric tidigare sa om att motståndaren Jan Boström är bättre inomhus, men väljer att inte ta upp det.

Oavsett vad spelar det ingen roll, Eric vinner 6-2,6-1 och briljerar med några riktigt vassa stoppvolleys som troligtvis hade stått sig bra i Tokyos Paralympics också.

-Jag fick inte så många bollar på min backhand, så jag behövde inte röra mig så mycket, analyserar Eric efteråt. Får jag spelet dit jag vill och får chansen att spela volley så är jag bra. Men så fort de börjar röra på mig är jag inte lika vass.   

I morgondagens semifinal blir det upp till bevis. Där väntar Stefan Olsson!

-Jag mötte honom inomhus i Lidingö 2019. Då dömde han in allt och bara öste på! Jag bara stod där och blev bortblåst.

Vad gör han som är så bra?

-Han är snabbare, slår hårdare och har en så hög intensitet. Han lägger sig inte på någonting utan bara blåser på. Så jag måste vara med på varje boll.

Är Stefan en spelare du har sett upp till under åren?

-Absolut är det så. Men jag ser upp till alla bra spelare. Åt till exempel lunch med Stephane Houdet för två år sedan. Det var han som fick sista platsen före Stefan i Wimbledon i år. Jag ställde fråga på fråga, han bara garvade. Han berättade hur han tränat i Paris på det nationella centret där. I Nederländerna har de också ett nationellt center i Amsterdam där de samlar många duktiga spelare. Även Storbritannien har många bra spelare. Alla Grand Slam-länderna har såklart en pott med pengar att använda. I Sverige kör vi mer på ideella krafter.

Vad kan du förvänta dig av matchen imorgon?

-Jag kommer få jobba otroligt hårt. Tar jag ett game är jag nöjd!

Jag lämnar Örebro och tänker i bilen på hur otroligt bra Stefan Olsson är. Jag såg honom spela sin kvartsfinal och kan bara konstatera att nivåskillnaden på Stefan och de övriga spelarna i Sverige är stor. Eric, som siktar mot Paralympics om tre år, är nöjd om han tar ett game i morgondagens semifinal. Vägen till världstoppen är uppenbarligen lång, men vad är det man säger, om man siktar mot stjärnorna kanske man i alla fall når trädtopparna?

Nuvarande landslagskaptenen Toni Gustavsson tror chansen finns för Eric att nå sin dröm.

-Absolut, det målet är fullt möjligt för Eric, säger Toni. Han är en intressant spelare som är, och kommer vara, intressant att följa. Eric är hungrig och tar mark hela tiden. Hans teknik är bra efter att ha spelat stående tennis tidigare.

Vad gäller för honom mot Stefan imorgon?

-Att inte bli kort i banan. Stefan är som ett vin som blivit bättre med åren.

Vilket inte alls är omöjligt. Stefan är 34 år, men Houdet, som Eric åt lunch med för två år sedan, är 50 år och rankad 6 i världen. Rullstolstennis kan man spela länge!

Dagen efter skickar jag ett sms till Eric och frågar hur det gick.

”Jag tog ett game! Är sjukt nöjd! Otroligt gott, jag gjorde först ett ess på andraserven och vann gamet på en underserve.”

Jag gratulerar och frågar om han kan berätta lite mer om upplevelsen av matchen.

”Det gick fort i början. Det blev mycket vinnare från honom på hans returer och på hans första boll efter att han servat. Men jag lärde mig – i andra set rörde jag mig direkt för att täcka hans raka retur och då hann jag med mer. En väldigt rolig och inspirerande match!”

Stefan Olsson tappade ett game i finalen också samt plockade hem dubbeltiteln. På sin Instagram skriver han att det kanske var15:e gången han blev svensk mästare i singel, han minns inte exakt. Och vem kan klandra honom? Stefan tar nu sikte mot Tokyo och hans kanske sista tävling som elitspelare. Tidigare i somras berättade han att tankarna på att lägga av är starka och att det här troligtvis blir hans avsked till världstennisen. För Eric har resan förhoppningsvis bara börjat och drömmen om att ta vid där Stefan avslutar är stark. Han måste bara få till fler tävlingar utomlands, lite bättre rörelseschema på banan och en något starkare backhand. Sen är han där – volleyn har han ju redan.  

Fotnot: Bara några dagar efter Svenska Mästerskapen så åkte Eric till Vilnius för att förhoppningsvis ta några kliv upp på stegen mot sina stora mål. I första rundan lottades han mot sin landsman Henrik Harstedt. Eric har alltid haft svårt för Henrik och trodde inte på vinst. Men vinst blev det, och även i andra matchen var spelet stabilt utan misstag, varpå han slog ut polacken Krzysztof Kowalewski i raka set. I kvartsfinalen blev det dock respass mot en annan polsk spelare. ”Jag har fått med mig bra erfarenheter och ligger nu rankad 306 i singel nära mitt mål på topp 300 där och nu är jag topp 200 i dubbel som jag aldrig tidigare har varit. Jag ska försöka bli vaccinerad till november, få ledigt från skolan och spara så mycket pengar jag bara kan för att försöka få till ytterligare en tävling i november så jag kan avsluta året så högt rankad som det bara går”, hälsar Eric.